Spela golf. Allt om golfbanor och golfklubbar.

Golf är en precisionssport med boll och klubbor som utövas på golfbanor, där man med så få slag som möjligt ska få bollen i hålet.

Golf är en av de få bollsporter som inte kräver ett standardiserat spelområde. Det spelas på en golfbana som har antingen 9 eller 18 hål. Varje hål på banan måste innehålla en tee att slå ut bollen ifrån, och en green som innehåller själva hålkoppen. Det finns andra vanliga former av terräng emellan, såsom fairway, ruff och hinder, men varje hål på en golfbana är unikt i dess specifika utformning och arrangemang.
Golf spelas för det lägsta antalet slag av en individ (slagspel) eller den lägsta poängen på de enskilda hålen i en komplett runda av en individ eller grupp (matchspel). Slagspel är den vanligaste formen på alla nivåer.

Golf ses normalt som en skotsk uppfinning, då spelet omnämns i två lagar från 1400-talet, lagarna förbjuder spel av spelet “gowf”. Vissa forskare hävdar dock att det hänvisar till ett annat spel som påminner mer om det som idag kallas landhockey. De visar på att ett spel som går ut på att putta små bollar ner i hål med hjälp av golfklubbor spelades på 1600-talet i Nederländerna. Termen golf är etymologiskt osäker, men tros komma från det germanska ordet för “klubba” – kolven.

1744 grundades världens första golfklubb, “The Honourable Company of Edinburgh Golfers”, som använde sig av Leith links och Bruntsfield links för att spela golf.
Den första golfklubben som grundades utanför Storbritannien var “The Royal Calcutta Golf Club” i Indien 1829. 1873 grundades den första nordamerikanska golfklubben, nämligen Royal Montreal Golf Club i Kanada.
Det moderna spelet utvecklades väldigt mycket i Skottland under andra halvan av 1800-talet. Reglerna, bandesignen och klubbutformningen började då likna dem som används idag. Banor började att byggas i Skottlands och Englands inland av bland annat kommuner, järnvägsbolag och privata klubbar. Den största utrustningsförändringen sedan 1800-talet har varit bättre gräsklippare, främst runt greenerna, bättre bolldesign, sedan ungefär 1900 har gummi använts istället för guttaperka, och introduktionen av metallskaft under 1920-talet. Under 1970-talet började metallhuvuden ersätta träklubbornas trähuvuden, klubborna går dock alltjämt under namnet “träklubbor” och grafitskaft introducerades under 1980-talet.

Hål
Begreppet hål har inom golfen två betydelser, dels det 4 1/4 inch = 10,8 cm stora hålet placerat på varierande platser på en green (kallas även kopp) dels hela spelytan från utslagsplatsen till greenen.
De flesta golfbanorna har 9 eller 18 hål varierande i längd från drygt 100 meter upp till nästan 600 meter. För de kortaste hålen (Par 3) behöver en god spelare ett slag för att nå greenen, medan även en god spelare vanligtvis behöver tre slag för att nå greenen på de längsta hålen (Par 5 – det finns också ett fåtal hål i Världen som har Par 6).

Banan
Det kortklippta spelfältet på ett visst hål har benämningen fairway, medan det område, som har längre gräs eller ren naturmark har benämningen ruff. På fairway och/eller i anslutning till ruffen kan finnas olika former av hinder, dessa hinder är; sandhinder, som benämns bunker, där någon i marken grävt ut mer eller mindre djupa hål, som i stället för gräs har sand, som gör det svårare att utföra ett slag; vattenhinder, som kan bestå av diken, dammar, sjöar, med mer eller mindre djupt vatten och som i de flesta fall omöjliggör att ett slag utförs. För spel i anslutning till hinder finns särskilda regler.

Green
Greenen är den del av golfhålet, som omger hålet bollen ska ner i. Den är klippt extra kort för att möjliggöra att bollen ska kunna rulla längre sträckor. Greenens nerklippning och kondition kan variera beroende på svårighetsgrad på banan. Greenens hastighet mäts i stimp.
Banans gräns
Gränsen för en golfbana är oftast markerad med vita pinnar, varvid området utanför denna markering är out of bounds, vilket innebär att inget spel ska förekomma där.[6] Man får heller inte röra på out of bounds markeringar, eftersom de markerar banan.

Par
Varje hål karakteriseras av sitt längdvärde, par.[6] Par på ett golfhål är en längdbestämning enligt följande:
“par tre”-hål är från c:a 75 – c:a 225 meter.
“par fyra”-hål är från c:a 250 – c:a 450 meter.
“par fem”-hål är från c:a 400 – c:a 610 meter.
Det finns även golfhål som har par sex men dessa är ovanligt förekommande. I Sverige finns par 6-hål exempelvis på Norrtelje GK, Sisjö GK, ForshagaDeje GK, Kungälv-Kode GK och Huvudstadens GK Lövsättrabanan.

Driving range
Vid de flesta golfbanor finns också ett antal andra funktioner som ett övningsområde där spelaren kan träna puttar, ett övningshål där man kan träna inspel, övningsbunkrar, samt ett område där man kan träna längre slag – en så kallad driving range. Bollarna plockas in av en bil, traktor eller specialfordon. Många golfklubbar bedriver också utbildning av nybörjare – unga som gamla – liksom instruktion som leds av en professionell instruktör.
Golfreglerna är internationellt standardiserade och bestäms av Royal and Ancient Golf Club of St Andrews (R&A) och United States Golf Association (USGA). USGA och R&A har kommit överens om att USGA:s rätt att driva och upprätthålla golfreglerna är begränsad till USA och Mexiko. Reglerna uppdateras ständigt, och normalt revideras reglerna vart fjärde år.

Golfens underliggande princip är rättvisa. Golfens grundregler brukar sägas vara: Spela bollen som den ligger och banan som den är, men om ingetdera är möjligt, gör det som är rättvist. Men för att göra det som är rättvist måste man kunna reglerna.
Några grundläggande regler; varje spelare ska spela bollen där var den stannat efter föregående slag, såvida inte en regel tillåter eller kräver annat (Regel 13-1); en spelare får inte acceptera hjälp inför slaget (Regel 14-2); banan får ej förändras för att spelaren ska få fördelar, förutom i vissa fall som definieras i regelboken; en boll får bara bytas ut om den förstörs eller förloras.
Golfens etikett inkluderas i golfreglerna och är bindande för spelarna. De täcker ämnen som säkerhet, rättvisa, spelhastighet, sportsmannaanda och varje spelares skyldighet att sköta banan. Grova brott mot golfetiketten/golfvett kan leda till diskvalifikation (Regel 33-7).
Det finns strikta regler som reglerar spelares amatörstatus.[8] I grunden innebär de att någon som undervisat i golf eller spelat golf för att tjäna pengar inte längre anses vara en amatör och därför inte heller har rätt att delta i amatörtävlingar. En professionell spelare kan dock reamatöriseras – en process som dock kan ta många år.

För golfspelare som har golf som en hobby eller en motionssport och alltså är amatörer, används ett handikappsystem, i detta fall stavat “handicap”, som i teorin innebär att två golfare med vitt skilda handicap skulle nå samma slutresultat i en tävling om båda spelade på samma relativa nivå. En spelare med en högre handicap – och därmed en sämre spelare – ska kunna vinna över en spelare med en lägre handicap – en bättre spelare – om den senare har en dålig dag. Detta system möjliggör tävlande mellan personer med olika spelskicklighet. Olika länder har olika form av handicapsystem.
Vissa länder, häribland Sverige, använder dessutom det så kallade slopesystemet som komplement till handicap, för att även gradera svårigheten på olika golfbanor.

Golf spelas med klubbor av olika slag. De brukar indelas i träklubbor, järnklubbor och putter. Under en tävling är det inte tillåtet att medföra fler än 14 klubbor. De transporteras vanligtvis i en slags väska – golfbag, som antingen bärs eller dras på en vagn. I Sverige har det även utvecklats en specialvariant av denna kallad Kinbag. I samband med professionella golftävlingar bärs den av en särskilt anställd bärare – caddie.
Varje klubba består av ett skaft och ett huvud. Skaftet, som är rörformigt och av stål eller kolfiber (grafit), är ca 10 – 15 mm i diameter. I skaftets ena ände sitter ett klubbhuvud, som är den del av klubban som avses träffa bollen, och i den andra ett grepp av läder eller gummi för att ge spelaren så bra kontroll som möjligt över  klubban. Klubbornas längd varierar mellan ca 90 och 115 cm. De olika klubborna har ett huvud, som är tillverkat så att dess framsida (den som ska träffa bollen) har en lutning i förhållande till klubbans undre, i allmänhet plana, yta. Denna vinkel kallas loft och är en av de faktorer som ger  bollen dess (bak)skruv – och därmed dess höjd – vid ett slag.

Träklubbor
Träklubbor är de längsta i en uppsättning klubbor. Skaftets längd är oftast 100–115 cm och träklubborna används för att åstadkomma längre slag. Huvudet på en träklubba är en tämligen stor klump med en svagt konvex framsida och en platt undersida, som i någon mån ska förhindra att klubban gräver sig ned i marken. Ursprungligen var träklubbornas huvud verkligen gjort av något hårt träslag, men numera är även huvudet på dessa klubbor med några få undantag tillverkat av ihålig metall (stål el. titan), som ibland är fylld med någon skumfyllning, på engelska “metal-woods”. Vanligtvis ligger träklubbornas loft mellan 7.5 och drygt 30 grader. Klubbor med träskaft är idag närmast att betrakta som museiföremål.
Den längsta träklubban (med minst loft) (metal-wood) är en så kallad “Driver”, vilken används för utspel från tee. Vid dessa slag placeras bollen vanligtvis ovanpå en “peg”.

Järnklubbor
Järnklubbor används för kortare, men också mera precisionsinriktade slag, framförallt vid spelet nära green. Järnklubbornas längd är vanligtvis 90 – 100 cm. Deras huvud är av solid metall med en platt framsida och klubbornas loft varierar mellan 16 och 60 grader. De längre järnklubborna används vid relativt långa slag från fairway, medan de korta järnklubborna nyttjas vid slag på nära håll eller ur svårare lägen.

Wedgar
En wedge (Sve. Kil) är en järnklubba med extra hög loft. Vissa av dessa klubbor har en speciellt konstruerad undersida – sula – som är avsedd att glida på underlaget i exempelvis en sandbunker (Sand wedge) eller i högt och tätt gräs. En speciell wedge som blivit populär de senaste åren är en så kallad lobwedge (58-64 grader) som används vid knepiga inspel till green. Såväl träklubbor som järnklubbor har på framsidan av huvudet räfflor (Eng. grooves) som måste vara av speciellt utseende, vilket beskrivs i reglerna. Räfflorna har som uppgift att förstärka bakskruven hos bollen vid slaget.
Exempel på olika typer av wedgar är sandwedge (54-58 grader), som främst används i bunkrar, och pitching wedge (46-50 grader) gap-wedge (50-54 grader) och lobbwedge (58- c:a 64 grader). Wedgarna används vid slag på cirka 110 meter från green och ner till någon decimeter utanför green.

Putter
Putter förekommer i ett mängd olika skepnader med bland annat extra långt skaft (hakputter, bröstputter etc.) och även olika former på huvudet. Det gemensamma för alla putterklubbor är att de har en slät framsida som är nästan vinkelrät (loften kan vara 1-2 grader) mot underlaget för att undvika att bollen lyfter från underlaget, greenens gräsyta, vilket annars skulle försämra träffsäkerheten. En putter kan ha “två framsidor”, och tillåter på detta sätt en vänsterspelare att ha samma putter som en högerspelare. Puttern brukar man anse som den viktigaste klubban i bagen, det är ju puttern som slår bolen i hål. Om man inte har puttern så blir det väldigt svårt när du kommer fram till grenen.

Till utrustningen hör naturligtvis också bollen, vars konstruktion finns beskriven i reglerna. Dess storlek är angiven så att dess diameter är lägst 42,67 mm och dess vikt högst 45,93 g. Bollens yta är täckt av ett stort antal så kallade dimples – urgröpningar – som är fördelade på ytan efter särskilda mönster. Den rotation som klubbhuvudet åstadkommer hos bollen vid huvudets träff förstärks och stabiliseras genom ytans speciella struktur, men även slagets längd påverkas kraftigt. En helt slät boll får en avsevärt kortare slaglängd.
Bollen består av ett skal som är tillverkat av konstmaterial (i golfens forntid användes läderbollar fyllda med fjädrar, senare kom guttaperka att användas) som omger en kärna, denna har olika sammansättningar beroende på olika tillverkare. Kärnan kan delas i ytterligare lager och därför finns tvådelsbollar (skal+kärna), tredelsbollar, fyrdelsbollar och femdelsbollar. Nya tekniker och metoder för att variera och optimera egenskaper hos bollen tillkommer ofta.

Handskar
Golfare använder ofta handskar för att få ett bättre grepp om klubban och för att förhindra blåsor. Det förbättrade greppet gör att man har bättre kontroll under ett hårt slag vilket medför att man kan slå längre men fortfarande ha kontroll på slaget. Det vanligaste är att man bara har en handske på den icke dominerande handen. En högerhänt spelare har alltså en handske på vänster hand. Det är inte heller ovanligt att slå puttar eller korta slag utan handske för att få extra känsla i slaget.

Transport av utrustning
Klubbor och annan tillåten utrustning medförs på banan i en väska benämnd golfbag. Somliga spelare bär hela sin utrustning, men det är tillåtet att använda sig av en speciellt konstruerad vagn för att transportera den. Framförallt i USA kan små motordrivna fordon ses, som kan hyras vid golfbanan för att transportera spelaren och dennes utrustning, så kallade golfbilar. Dessa är oftast eldrivna men bensindrivna varianter finns också, främst på mer kuperade banor. I Sverige används golfbilar mer och mer omfattande, de är i allmänhet eldrivna. Det tidigare kravet på läkarintyg har de flesta klubbar avskaffat.

Professionell golf
Som så många andra sporter idag har det även inom golfen utvecklats en omfattande professionell tävlingsverksamhet. Organisationer som benämns  “tour” anordnar tävlingar, skaffar fram sponsorer och bestämmer vilka spelare som är kvalificerade att delta i respektive tävlingar. De mest kända av dessa tourer är PGA-touren i USA (PGA = Professional Golfers Association), LPGA-touren (LPGA = Ladies Professional Golfers Association), PGA European Tour och Ladies European Tour i huvudsakligen Europa och Champions Tour i USA för spelare som fyllt 50 år. I dessa tävlingar tävlas om prispengar, som kan uppgå till sjusiffriga belopp i svenska kronor. I Sverige finns främst Nordea Tour som är en del av Challenge Tour som leder in till Europatouren.

Källa: Wikipedia

Amerikanska forskare sågar Villaägarnas påståenden om elektroosmos.

Så kallad elektroosmotisk pulsteknik (EOP) är sedan länge en internationellt vedertagen metod för att hindra uppstigande markfukt att tränga in i porösa (kapillära) material som t.ex betong. Tekniken är vetenskapligt verifierad i en mängd olika tester, både i laboratoriemiljö och i fält. De kanske mest ingående är utförda avU.S. Army Corps of Engineers, som ansvarar för underhållet av samtliga militära och federala byggnader i USA, från ammunitionsförråd och personalbostäder till  Federal Reserve i Washington D.C. och Vita Huset. Som en bekräftelse på forskningens nivå belönades man 2011 med den prestigefulla utmärkelsen IEEE Division New Electrochemical Technology Award från The Electrochemical Society, ett sällskap som räknar ett antal Nobelpristagare som medlemmar, t.ex. 2014 års pristagare i fysik Isamo Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura. Trots detta och trots 10.000-tals installationer runt om i världen framhärdar Villaägarnas Riksförbund att tekniken inte fungerar. Inte under några som helst omständigheter. I samband med detta avfärdar man ovannämnda forskning som oseriös och ovederhäftigt.

Vi har konfronterat en av de främsta forskarna vid U.S. Army ERDC-CERL, Michael K. McInerney, P.E.(klicka på namnet så kan du ta del av hans imponerande meritförteckning) med Villaägarnas påståenden och härunder kan du läsa hans svar. (Du finner hans orginalsvar på engelska i slutet av detta inlägg.)

Villaägarna första invändning att resultaten från fälttesterna är utan värde eftersom man inte kontrollerade andra faktorer som kunde påverka resultaten, t.ex. regn, temperatur och ventilation.

Michael K. McInerney svarar att det inte var nödvändigt att kontrollera dessa faktorer så länge som vi mätte dessa och tog med deras effekter i beräkningen. Dessutom genomfördes kontrollerade laboratorietester för att verifiera teorin om EOP-tekniken och hur den fungerar.

Villaägarna andra invändning är att resultaten från fälttesterna berodde på reparation av sprickor.

 Michael K. McInerney svarar att detta är en vanligt förekommande missuppfattning. I vissa fall räcker det med att laga sprickor, det beror på hur vattnet/fukten transporteras genom betongen. Om det endast transporteras genom sprickor (och utan förekomsten av hydrauliskt tryck) så räcker det med att reparera sprickorna. Men om vattnet/fukten transporteras genom porerna i betongen och det förekommer ett hydrauliskt tryck (d.v.s. kapillärt uppstigande markfukt) så är EOP-tekniken det enda sättet att stoppa det.

Villaägarnas tredje invändning är att resultaten från laboratorietesterna inte är giltiga eftersom man använde "dopat" vatten (d.v.s. vatten med en högre salthalt än "vanligt" vatten) och att detta resulterar i en betydligt högre flödeskapacitet än under normala betingelser.

Michael K. McInerney svarar att vi använde "dopat" vatten för att öka flödeskapaciteten (och därmed förkorta testperioden).  Vi använde standardiserade kemikalier i den mängd som föreskrivs av ASTM (American Society for Testing and Materials) för tester av elektroosmos. Vi genomförde dessutom flera tester där vi använde "vanligt" vatten för att verifiera EOP. (Denna fråga retade upp mig. Det är uppenbart att de [Villaägarnas Riksförbund] varken har läst eller förstått beskrivningen av den elektroosmotiska processen, i synnerhet när det gäller den roll som joner och katjoner spelar. Sannolikt vill de inte förstå. Jag rekommenderar dem att läsa Tikhomolovas bok [Tikhomolova, K.P., Electro-Osmosis (Ellis Horwood Ltd., Chichester, West Sussex, England, 1993] som innehåller många publicerade referenser om electroosmos.)

----------------------------------------------------------------------------------------------------- 

Here are some brief answers to your previous questions.

a.) The first is that the pilot test is without merit because you didn’t control other factors that could have influence on the result, such as rain, temperature and ventilation.

 We don't have to control them, just measure them and take their effects into account. We did the controlled laboratory tests to verify the theory and performance of EOP.
   
b.) The second is that the pilot test result is due to the repair of cracks.

 This is a common misconception. In some situations crack repair is sufficient, it depends on how the water/moisture is traveling through the concrete. If it's just  traveling through the cracks (and there is no hydraulic pressure) then crack repair will be enough. But if it's traveling through the concrete pores and there's hydraulic pressure then EOP is the ONLY way to stop it.   
   
c.) The third is that the lab test results are not valid because of the use of doped water, and that this has a much higher flow capacity than under normal circumstances.

 In the laboratory the water was doped to increase the conductivity. We used standard chemicals and amounts prescribed by ASTM for electroosmotic tests. We did several fields tests which used "natural" water to verify EOP. (This question really ticked me off. They obviously did not read, nor understand, the description of the electroosmotic process, specifically the role of the ions and cations. And they probably do not want to. The book by Tikhomolova is an excellent reference.)

 I don't know what else I can do to assist you in fighting the nay-sayers. It seems like no matter what documentation you present they are going to find some reason to dismiss it. [By the way, you should pick up the book by Tikhomolova, K.P., Electro-Osmosis (Ellis Horwood Ltd., Chichester, West Sussex, England, 1993) it contains many published references on electroosmosis.]
 

”Villaägarna borde be Arid och Martin Timell om ursäkt.”

Claes Pagoldh i sin numera torra gillestuga.

Att dränera källare från insidan, utan att gräva, är sedan länge en etablerad metod i stora delar av världen. Metodens effektivitet är bevisad i ett flertal forskningsrapporter och i tiotusentals installationer i allt från enfamiljshus till tunnelbanestationer och vattenmagasin. Trots detta hävdar Villaägarnas Riksförbund att metoden, som i Sverige marknadsförs av Arid AB, är en ”bluff” och att det inte finns ett enda exempel på att dränering med elektroosmos fungerar. Claes Pagoldh i Saltsjöbaden, en av ca 500 kunder i Sverige som har torkat sina källare med elektroosmos, reagerar starkt mot Villaägarnas påståenden:

” Efter att ha läst Villaägarnas Riksförbunds rasande attacker på Arid och på inslaget i ”Äntligen Hemma” där Martin Timell testade dränering med elektroosmos, blev jag naturligtvis lite fundersam. Fungerade verkligen systemet eller hade jag blivit lurad?  Men jag kan trösta både Arid, mig själv och alla som funderar på att dränera med att det fungerar utomordentligt bra.”

En ovanligt kunnig kund.

Metoden som Arid använder bygger på ett elektrokemiskt fenomen som kallas elektroosmos och som, lite förenklat, innebär att den markfukt som tränger in genom betongens porer, med hjälp av elektriska pulser, tvingas ut samma väg som den kom in. För Claes Pagoldh var detta inga större konstigheter. Som civilingenjör i elektroteknik förstår han principen bakom elektroosmos. Med drygt 35 år som ljudkonsult åt uppdragsgivare som NCC, JM, PEAB och Skanska, kan han dessutom en hel del om byggnadsteknik. Tillsammans med sin hustru som är arkitekt har familjen en gedigen erfarenhet av husbyggnadsteknik. De var med andra ord ordentligt pålästa när de kontaktade Arid.

Fristående fuktmätningsfirma bekräftar att källaren är torr.

Familjen Pagoldh bor i en villa byggd på 60-talet och som varefter den ursprungliga dräneringen slutade fungera hade fått rejäla fuktproblem i källaren, bland annat i gillestugan där putsen flagnade från väggarna. Eftersom de inte ville gräva sönder sin trädgård kontaktade de Arid och i augusti 2015 installerades ett elektroosmosbaserat dräneringssystem i hela källaren.

” I samband med installationen mättes fukten på 11 punkter runt om i källaren och alla visade för höga värden. Drygt en månad senare gjordes en ny mätning och nu var det torrt på samtliga mätpunkter. Efter det har vi inte haft några problem med fukt i källaren.” – berättar Claes Pagoldh. – ”Trots det blev jag lite orolig när jag för några veckor sedan läste vad  Villaägarnas Riksförbund och deras chefsjurist Ulf Stenberg skrev om Arid. För att vara på den säkra sidan anlitade jag därför en oberoende fuktmätningsfirma, utan att berätta att vi hade installerat Arids system. Resultatet blev lysande bra – alla väggar var torra.  Det har jag svart på vitt på, ifall Villaägarna vill kontrollera.”

Vad tjänar Villaägarnas Riksförbund på att sprida falsk information?

Med tanke på hur bra det fungerar i hans källare tycker Claes Pagoldh att det är mycket konstigt att Villaägarna, utan några som helst bevis, kan påstå att metoden inte fungerar. Dessutom är han kritisk till hur lätt media låter sig duperas av Villaägarnas utspel.

”Jag tycker att alla som okritiskt publicerar Villaägarnas osakliga utspel ska be Arid och Martin Timell om ursäkt. Inslaget i ”Äntligen hemma” där Martin Timell testade dränering med elektroosmos var både bra, vederhäftigt och mycket talande. Man kan ju fråga sig vad Villaägarna tjänar på att förneka fakta – för mig råder det ingen som helst tvekan om att metoden fungerar.”

Lögn, förbannad lögn och Villaägarnas Riksförbund.

Först Kommunal, sedan FIFA och nu Villaägarnas Riksförbund.

Villaägarnas Riksförbund verkar tro att lögn blir sanning bara man upprepar den tillräckligt ofta. I senaste numret av deras medlemstidning Villaägaren upprepar man en historia som de kokat ihop och som publicerades på deras hemsida för snart två månader sedan. Den var osann då och den är lika osann idag.

Historien handlar om husägaren Sara Noori som är missnöjd med vårt system trots att den fuktmätning som gjordes visar att systemet fungerade som utlovat. Däremot kvarstod ett problem med kondens i två utrymmen (som inte kan lösas med elektroosmos) vilket vår montör upplyste henne om. Trots detta vidtog hon inga åtgärder utan valde i stället att anmäla Arid till Allmänna Reklamationsnämnden, ARN, som tillbakavisade hennes yrkande och friade Arid.

Det är ju förståeligt om Sara Noori inte vet skillnaden mellan kapillär fukt och kondens men man kan ju tycka att Villaägarnas så kallade experter borde hålla reda på detta. I stället inger man Sara Noori falska förhoppningar, utnyttjar hennes okunskap om hur ARN och det svenska rättsväsendet fungerar och lägger ord i hennes mun. Likaså har Villaägarna gjort Sara Noori en stor otjänst genom att övertala henne att montera ner systemet.

Vem är det egentligen som ljuger?

I artikeln påstås att ”hade Sara haft en egen fuktmätning, hade utgången (hos ARN) blivit den motsatta”, hur man nu kan vara så säkra på det?! Lite längre ner i samma artikel påstår Sara att ”Vi tog hit ett annat bolag än Arid, som mätte och kunde konstatera att fukten är kvar i väggarna.” Uppenbarligen är det något som inte stämmer; antingen har man en egen fuktmätning eller inte. Och har man verkligen genomfört en egen fuktmätning borde det rimligen finnas dokumentation som styrker detta men någon sådant har aldrig presenterats, varken i anmälan till ARN eller i artikeln.

I artikeln påstår Sara Noori även att vi har fuskat med kontrollmätningen eftersom hon och hennes man inte befann sig i Sverige den 27 juni 2015 då mätningen genomfördes. Sanningen är den att hon uppdrog till en inneboende att släppa in vår montör och att denna inneboende dessutom var med under hela tiden mätningen gjordes. Eftersom varken Sara Noori eller hennes make var närvarande, var det bara vår montör som skrev under protokollet. Kontrollmätningen gick alltså till på det sätt som Sara Noori själv föreslog. Allt annat är lögn och förbannad dikt.

Slutligen vill vi än en gång bemöta Sara Nooris påstående om att vår montör skulle ha begärt ”svart betalning” för att montera en fläkt. Detta är inget annat än rent förtal. Sanningen är den att det var Sara Noori som ville få jobbet gjort utan kvitto, vilket vår montör bestämt avvisade. Dessutom upplyste han henne om att det med tanke på missat ROT-avdrag inte var en särskilt bra affär.

Varför är Villaägarna rabiata motståndare till ny teknik?

Det är naturligtvis beklagligt att Sara Noori på grund av språkförbistring eller ren okunskap upplever att systemet inte fungerar som utlovat, trots att den mätning som gjorts visar på motsatsen. Än värre är att Villaägarnas Riksförbund utnyttjar henne för sina egna dunkla syften. Villaägarnas Riksförbund är inte det minsta intresserade av sanningen, vad som är bäst för deras medlemmar eller om Sara Noori får en torr källare eller inte. Det enda de är intresserade av är att stoppa all ny teknik som utmanar traditionella dräneringsmetoder med cellplast, isolerskivor och dräneringsrör av PVC. Frågan är vad Villaägarna tjänar på detta?

P.S. Sara Noori är den enda av över 500 svenska kunder som har anmält Arid till Allmänna Reklamationsnämnden. Ingen annan. Ingen har heller anmält oss till Marknadsdomstolen.  Har du själv råkat illa ut av Villaägarna eller vill stödja vår kamp – gilla oss på Facebook. D.S.

Villaägarna spelar ut sina bästa kort.

I en kommentar på sin hemsida redovisar Villaägarnas Riksförbund äntligen de forskare och den forskning som stödjer deras påstående om att dränering med elektroosmos inte fungerar. På detta har de satsat sin heder och samvete. Eller gått "all in" som det kallas i pokerkretsar. Låt oss syna deras hand.

Kort nr 1:

Villaägarna har läst en artikel i den danska tidningen Bedre Hjem där två danska forskare uttalar en viss tveksamhet för metoden. Samma forskare har tidigare konstaterat att elektroosmos fungerar både i laboratoriemiljö som i fälttester. De skriver bl a "Thus the overall concept with water movement in an applied electric field is working, but still proper electrodes must be developed." Sedan dess har utvecklingen gått framåt, inte minst när det gäller elektroderna. Hela deras rapport finns att läsa här. 

Kort nr 2:

Villaägarna läste i samma artikel att en dansk "seniorkonsulent"  hade testat elektroosmotiska dräneringssystem och funnit att de inte fungerar. Det nämndes inget om vilken typ av system som han hade testat eller hur testerna hade gått till. Villaägarna har alltså inte själv talat med dessa "forskare" utan baserar allt på en artikel i ett danskt månadsmagasin som utges tillsammans med bl.a. Bauhaus, d.v.s. ett liknande samarbete som Villaägarna har med Beijer Bygg.

Kort nr 3:

Nummer tre är ett uttalande i TV från professorn i byggnadsteknik, Folke Björk vid KTH i Stockholm som säger sig ha läst flera forskarrapporter om elektroosmos utan att nämna en enda av dessa. Han säger dessutom att "– Visst, du kan flytta på fukt med den här metoden. Men om du ska dränera en grund måste det bli varaktigt." vilket inte är ett lika kategoriskt avståndstagande som Villaägarnas påstående att elektroosmos absolut inte kan fungera. Det bör också noteras att Folke Björk är professor i byggnadsteknik - inte i elektrokemi som är det  kunskapsområde som behandlar elektroosmos. Vi noterar även att detta inte är första gången som professor Björk uttalar sig "å Villaägarnas vägnar".

Kort nr 4:

Nummer fyra är ett riktigt joker; ett uttalande från docent Hanno Essén vid KTH Mekanik. Att han inte är docent i elektrokemi framgår tydligt när han säger: "Företaget Arid säger att deras "asymmetriska bipolära pulser" sätter igång en process. Detta låter avancerat och tekniskt men säger åtminstone mig ingenting som skulle förklara den eventuella funktionen. Varför skulle en process sättas igång och vad är det för process? Går den utan tillförsel av elektrisk energi? Frågorna hopar sig." Att han inte kan dra slutsatsen att elektroosmos handlar om elektrisk energi säger väl allt.  Inte undra på att docent Essén har förärats utmärkelsen "Årets Förvillare". Dessutom två år i rad. Vi kan bara instämma i att frågorna hopar sig.


Kort nr 5:

Det bästa har vi sparat till sist. Villaägarnas riktiga trumfkort är ett 11-sidigt dokument. Från 1999. På tyska. Så viktig att man har kostat på att översätta den till svenska. Det är ingen forskningsrapport utan snarare föreläsningsanteckningar som utdelades under något som kallades för "Fuktighetsdagarna" i Berlin. Sa vi att de var från 1999? För att sätta det i perspektiv kan vi titta på hur en riktigt avancerad mobiltelefon såg ut på den tiden.

– Hallå Villaägarna, utvecklingen går framåt.

Sveriges Television anmäls till Granskningsnämnden för otillbörligt gynnande av Villaägarnas Riksförbund.

I ett inslag i Rapport den 30 maj beskrivs en tvist mellan Arid och Villaägarnas Riksförbund, angående Arids teknik för dränering (baserad på s.k. elektroosmos) där Villaägarna påstår att tekniken är en ”bluff”. För att styrka detta påstående hänvisar Villaägarna till professor Folke Björk vid KTH som i sin tur refererar till ”flera forskarrapporter om elektro-osmos” utan att närmare ange vilka. Genom att inte granska dessa påståenden eller professor Björks kunskaper i ämnet förleds tittaren att tro att Villaägarna har belägg för sin ståndpunkt.

Detta är fel – Villaägarnas Riksförbund har inte kunnat peka på en enda opartisk forskningsrapport som stödjer deras påstående – vilket SVT hade kunnat konstatera i det fall vi hade fått samma möjlighet att yttra oss som Villaägarnas representanter.

Som ”kronan på verket” döper SVT inslaget till ”Alternativ dräneringsmetod döms ut.”

Till skillnad från Villaägarna och professor Björk hade vi, innan sändningen, försett SVTs journalist med flera namngiva forskningsrapporter som SVT kunde granska. Den viktigaste av dessa är en forskningsrapport från 2002 vari US Army Corps of Engineers bevisar, såväl i laboratoriemiljö som i fälttester, att dräneringstekniker baserade på elektroosmos är ett effektivt och ekonomiskt alternativ till traditionella dräneringsmetoder.

Vi berättade även att såväl rapporten som forskarna bakom har premierats för detta arbete med ett antal utmärkelser, t.ex. ”IEEE Division New Electrochemical Technology Award, 2011 från ECS The Electrochemical Society i USA, ett sällskap som verkar för att föra teoribildningen framåt på det elektrokemiska området och som räknar ett antal Nobelpristagare bland sina medlemmar, t.ex. 2014 års pristagare i fysik Hiroshi Amano och Shuji Nakamura. Detta ger en vink om utmärkelsens dignitet. Denna information valde SVT att ignorera.

Efter att inslaget sändes kontakta vi SVT med en begäran om att få kommentera Villaägarnas och professor Björks felaktiga påståenden. SVT svarade att de inte var intresserade.
För att få detta genmäle tvingas vi därför att nu anmäla inslaget till Granskningsnämnden. Trots att SVT har fått tillgång till forskningsrapporter som bevisar att vår metod fungerar och trots att de saknar forskningsrapporter som pekar på motsatsen, väljer man att okritiskt publicera uttalanden mot vår metod, utan att ge oss möjlighet till genmäle. SVT har därvid grovt åsidosatt sina löften om en oberoende, opartisk och saklig granskning och samtidigt åsamkat oss stor skada.

Vi hade en förhoppning om att SVT skulle göra en opartisk granskning av oss och Villaägarnas Riksförbund och att det då skulle uppdagas hur Villaägarna inte drar sig för att förtala, hota och ljuga för att försvara sina dunkla affärer.

Villaägarnas Riksförbund har enorma resurser till sitt förfogande och kanaler som når ut till hundratusentals läsare. Vi har inget av detta och är därför helt utelämnade till att media som SVT lever upp till sitt syfte att vara ”ett oberoende mediaföretag i allmänhetens tjänst".

Amerikanska forskare motsäger Villaägarnas påståenden om elektroosmos.

Den som har följt Villaägarnas Riksförbunds häxjakt på Arid och vår teknik för utdrivning av kapillärt inträngande markfukt (elektroosmos) kan lätt få uppfattningen att Villaägarna har belägg för sina påståenden. Inget kunde vara mer fel. I avsaknad på fakta och sakliga argument tar man till rena lögner för att stoppa Arid.

Villaägarnas lögn nr 1:

Det saknas vetenskapliga belägg för att elektroosmos fungerar.

Fakta:

I en forskningsrapport från 2002 bevisar US Army Corps of Engineers att elektroosmos är en effektiv, energisnål och miljövänlig metod för att åtgärda kapillärt inträngande markfukt. Såväl rapporten som forskarna bakom har premierats med ett antal utmärkelser, t.ex. ”IEEE Division New Electrochemical Technology Award, 2011 från ECS The Electrochemical Society i USA, ett sällskap som verkar för att föra teoribildningen framåt på det elektrokemiska området och som räknar ett antal Nobelpristagare bland sina medlemmar.


Villaägarnas lögn nr 2:

Det finns tysk forskning som bevisar att elektroosmos inte fungerar.

Fakta:

Villaägarna har inte presenterat en enda forskningsrapport som stödjer deras påstående. Det enda dokument som de hänvisar till är ett 11-sidigt sammandrag från en föreläsning i Berlin 1999, utan vetenskapligt värde och som behandlar en teknik som är utdaterad sedan länge. I den mån Villaägarna har ytterligare belägg är det väl hög tid att de presenterar detta.


Villaägarnas lögn nr 3:

Vi tar inte betalt för att rekommendera produkter och tjänster.
 

Fakta:

I byggbranschen är det en ”officiell hemlighet” att Villaägarnas Riksförbund erhåller ersättning för att rekommendera produkter och tjänster, t.ex. från Beijer Bygg, Sector Alarm och Skandiamäklarna. Om leverantörer inte är beredda att betala Villaägarna så blir det ingen rekommendation, oavsett hur bra erbjudandet är för deras medlemmar. Ett exempel på detta är bolån från SBAB. För att slippa insyn bedrivs denna verksamhet i ett separat bolag; Villaägarnas Affärsutveckling AB.

 

Villaägarnas lögn nr 4:

Forskare sågar Chalmers rapport om elektroosmotisk dränering.

Fakta:

Chalmers Industriteknik gjorde en oberoende mätning av en installation i Göteborg. Resultatet redovisades i en rapport. Varken Arid eller Chalmers har någonsin påstått att detta är en forskningsrapport. Trots detta har Villaägarna bett några experter att recensera rapporten som om det vore en forskningsrapport vilket, inte förvånade, resulterade i kommentarer om att rapporten inte höll vetenskaplig standard. Som man frågar får man svar. Dessvärre måste vi än en gång konstatera att de experter som Villaägarna konsulterar uppvisar allvarliga brister när det gäller det internationella forskningsläget kring elektroosmos.



Villaägarnas lögn nr 5:

Norsk TV varnar för elektroosmotisk dränering.

 Fakta:

Villaägarna hänvisar till ett avsnitt av det norska programmet Bygg og Bedrag från 2010, som allmänheten inte längre kan ta del av.  Vid en kontroll av programinnehållet visar det sig att huset i fråga inte hade problem med kapillärt inträngande markfukt utan med kondens och bakfall i avloppet, d.v.s. problem som inte går att åtgärda med hjälp av elektroosmos. Det norska produktionsbolaget hade alltså valt ut fel objekt för att demonstrera effekten av elektroosmos, något som även framkom i programmet slut.  Dessutom uppträdde man bedrägligt genom att påskina att fuktbesiktningen gjordes av en representant från SINTEF (Norges motsvarighet till SP) vilket inte var fallet.


Villaägarnas lögn nr 6:

Äntligen Hemma fuskar i sin test av elektroosmos.

Fakta:

Som förklarning till det torra resultatet anklagar Villaägarna Martin Timell och Äntligen Hemma för att ha vidtagit andra förbättringsåtgärder, använt vattenavvisande renoveringsputs samt använt en osäker mätmetod. Dessa påståenden avfärdas kategoriskt av Martin Timell, TV 4 och produktionsbolaget Meter Television. Inga andra åtgärder vidtogs. Den mätmetod som användes i programmet är densamma som används dagligen vid de tusentals besiktningar som utförs bland annat av Anticimex och Ocab.



Villaägarnas lögn nr 7:

Danska experter inte tror på elektroosmotisk dränering av hus.

Fakta:

Villaägarna vill naturligtvis att läsaren ska dra slutsatsen att detta är en vedertagen åsikt i Danmark. Påståendet backas upp av en artikel som Villaägarna har ”planterat” hos sin danska kollega Bedre Hjem. I artikeln uttalar sig tre s.k. experter negativt om elektroosmos utan att redovisa vilka fakta eller forskningsresultat som de baserar detta på.  Två av dessa experter har i tidigare rapporter konstaterat att elektroosmos fungerar, både i laboratorietester och i fältförsök. Dessutom hänvisar artikeln till svagheter i elektroosmos som sedan länge är åtgärdade.
 

Vi tycker att det är i högsta grad anmärkningsvärt hur Villaägarnas Riksförbund tillåts att vrida, bända och tänja på sanningen så att den passar deras, eller deras uppdragsgivares syften. Ingen ifrågasätter deras ”experters” kompetens eller obundenhet och ingen kräver att Villaägarna ska presentera de forskningsrapporter de lutar sig mot.

Vi tycker att det är upprörande hur själva sakfrågan tillåts hamna i bakvattnet. Ibland verkar det som att det är viktigare med klick än att sanningen ska fram.

Vi begär inte mycket - bara att vi behandlas med samma respekt som man visar Villaägarnas Riksförbund; att vi får en möjlighet att bemöta deras påstående och att de inte alltid får sista ordet. Villaägarnas Riksförbund har enorma resurser till sitt förfogande och kanaler som når ut till hundratusentals läsare. Vi har inget av detta och är därför helt utelämnade till att media gör sitt jobb.

Vi utmanar Villaägarnas Riksförbund på en duell. Presentera alla de rapporter som påstås stödja era utsagor om att elektroosmos inte fungerar, så presenterar vi våra som påstår tvärtom. Vi ses i gryningen.

P.S. Med tanke på att vi har U.S. Army Corps of Engineers på vår sida är det säkrast att ni kommer väl laddade. D.S.